I Rössjön ligger en gud begravd

– Rö, guden Rö är det! Inte nåt jävla röse eller nåt som är rött som dom där idioterna som gör kartor tror! Min far är i Rö-tagen. Han viftar med händerna, rösten höjs, ögonen är klara och hyn uppfriskande rödblommig. Han har två sinnelag – antingen ilsken eller glad! Eller så är han glad för att han får vara ilsken!

– Som Bass här i Leksand. Bass betyder vass, byn ligger ju nere vid älven. Vet du vad dom jävlarna på Vägverket har gett byn för namn på skyltarna? Berg! Berg? Dom tror att ordet bass betyder berg på leksandsmål bara för att det finns ett berg här som heter Bassberget!

Det finns inget som gör min far så stridslysten som idioterna på Vägverket eller de gamla och nya kartograferna. Och speciellt gäller det ordet Rö. För han är född vid Rössjöns kant som son till jägmästare Jes Lund, anställd på Rössjöholm från tidigt 1900-tal till 1956 då han gick i pension. Min far, Andreas, har vuxit upp på jägmästarbostället nere vid Rössjön inte så långt från möllan där vägen från Munka-Ljungby smyger ner till sjöns kant. På den tiden kunde man åka till höger och komma fram till godset, men den vägen är avstängd idag. Invid bodde också godsets chaufför, Albert Sjunnesson med hustru Maria, som jag är döpt efter och deras tre söner, varav Hasse var fars bästa vän. Hasses bror Ernsts två söner äger idag Sjunnes radio i Helsingborg, förresten.

Idag åker folk till Rössjöholm för att bada vid Västersjön, har jag hört. Visst har jag badat vid Västersjön, där var det sandstrand och långgrunt. Men mest minns jag morgondoppet i Rössjön med farfar. Han i sin blårandiga morgonrock med handduk över armen och hunden i band. Tvålen låg säkert inkilad mellan några stenar. Nästan varje morgon året runt tog farfar sitt morgondopp. Det var också han som lärde mig simma när jag var fem år. Där fanns en liten remsa sand, det var inte långgrunt och fötterna hamnade snart i en mjuk, moddig massa av kvistar och mull. Bokgrenar sökte sig ut från strandkanten och skuggade vattnet så det blev kallt och friskt. Perfekt för ett dopp för att känna sig klar i huvudet hela dagen.

– Jag fick leka med vem jag ville, brukar far också framhålla. Trots att det då fanns tydliga klasskillnader på godset. Maria blev hans andra mamma, välkomnande och varm. Smeden var en annan person han ofta talar om. – Andreas, när du blir stor ska du få pirra mina töser, sa smen till mig, brukar min far berätta med ett stort skratt! – Fast det gjorde jag aldrig! Fan!

Så här var livet på Rössjöholm, framför allt sett ur min fromma farmors syn: Högst upp finns Gud, sen kommer nog kungen, speciellt den danska kungen, eftersom Jes och Ulla var danskar. Sen nånstans där under hamnade baronen, som då hette Rosenörn-Lehn (och gör väl idag också, fast en yngre variant). Och sen hamnade nog faktiskt jägmästaren och eventuellt förvaltaren (tidigare var det Frans G Bengtssons far). Eller alla som räknade sig som tjänstemän med någon viss bildning. Min farmor var för övrigt utbildad organist vid Köpenhamns musikkonservatorium och hade träffat Carl Nielsen. Ja, och sen kom de yrkesutbildade arbetarna, t ex chauffören samt skogvaktaren, fiskaren, smeden som vi nämnt, skogsarbetarna och så sist statarna. Man kan nog kalla Rössjöholm för ett feodalt samhälle där var och en hade sin givna roll i hierarkien och sin syssla. Snart nog skulle allt detta lösas upp i takt med att di gamle försvunnit och godset omvandlas till ett företag med anställda. Och statarlängorna är idag idylliska sommarstugor.

– Min far såg på skogen på ett personligt sätt. Han hade en favorit, lärken, till exempel. Idag är det bara pengar som gäller, säger far Andreas.

Gran skulle planteras snyggt i rader. Höga, raka fina stammar. Farfar var en god fotograf och det finns många bilder påhans vackra granskog på våra väggar än. Den anses(ansågs?) som föredömlig. Man experimenterade med andra trädsorter – kanadensisk ek, sibirisk lärk. Idag är det inte comme il faut bland naturvårdarna, det ska vara back to basic – inga främmande trädsorter, se hur det gick i orkanen Gudrun! 

Men boken – skogens konung! Här föddes min kärlek till de skira bladverken, de silvergråa elefantbenen, luftigheten och det speciella gröna ljuset, så läkande och milt för trötta och spända människobarn.

Nånstans nere i Rössjöns muddiga botten ligger resterna av en båt som min far själv byggde. Han byggde flera, men just denna var färdigbyggd en het sommardag. Andreas, som var så där en 15-16 år tog av sig alla kläderna och la dem i en hög på toften med pengabörsen överst och började ro över sjön i solgasset. Men båten läckte och var rank och hur det var bar det sig inte bättre än att båten sjönk och kläderna också förstås, men inte Andreas, som fick ta sig simmande in till land. Naken smög han sig via skogen upp till huset och osedd kom han fram till köksingången. Men där gick det inte längre, han fick rusa igenom köket där systrar och pigor fick syn på honom och gjorde stora ögon och skrattade åt den rodnande ynglingen Andreas. Kvällen slutade med pisk av Jes och rumsarrest utan middag. Nåja, farmor smög upp med en bricka. Det var hårt, men det hindrade honom inte från att göra både nya båtar och nya hyss.

– En gång simmade jag för nära mölleslussen och sögs ner under och fastnade och kunde inte ta mig upp, frustar far. Men Bertil, Hasses bror, råkade komma förbi och drog upp mig! –Fan, det vågade jag ju inte berätta! – Och en annan gång låg jag på magen och fiskade med en metrev mellan spjälorna på möllebron när en bonde kom körandes med säd som skulle malas. Tror du inte den djäveln körde rakt över mina ben med häst och vagn och allt!

Trots sin feodala uppväxt kom far att ha ett utpräglat demokratiskt sinnelag med ilska mot allt vad överhet och förmynderi heter. Skolan på Rössjöholm och folkskolläraren glömmer han aldrig – den sadisten! Far hamnade i Lund och studerade psykologi och blev med tiden rätt legendarisk inom reklamens värld som psykolog. En egen väg alltid på konsumentens sida, helst arm-i-arm med kreativa reklammänniskor. Så egen så ingen egentligen fortsatt, tyvärr! Folk borde utfrågas mer igen om vad de behöver! Inte matas!

Och guden Rö? Ja, han finns över hela Sverige. I byar och sjöar – glöm inte det!

Far skulle gärna vilja komma hem igen, säger han. Men ska han flytta från Leksand där han har en son och barnbarn och vänner så ska det vara till Rössjöholm, lägger han till. Han är 82 år nu, minns massor av sin barndom och sin ungdom, men glömmer fort det som nyss hände.

82 år med rötter i 1800-talet och med erfarenhet av stora och många förändringar. Mycket har hänt, men mycket återstår också att hända! Om man lever får man se!