Fjärden ligger blank


Den röda läkarbåten stötte försiktigt mot bryggan och syster Gerda, distriktssköterskan, gick fram i fören och klev upp på den fallfärdiga bryggan. Hon vände sig om och vinkade hej då till Lindström, som for i väg igen. ”Kommer om en timme!” skrek han över motormullret.

Gerda, som skulle besöka en patient, såg sig omkring. En stig ledde upp i skogen. Gran, asp och björk svepte in stigen i hemlighetsfull grönska. Det låg två båtar låg förtöjda vid bryggan. ”Har dom besök?” hann hon fundera, innan hon började gå längs stigen mellan grenar och blommande blåbärsris. Hon höll sin bastanta väska i höger hand. Stigen gick uppåt igenom skogen och slutade vid en glänta. Där höjde sig en lång trätrappa upp längs en klippa till ett hus på toppen. Trappan var brant och halvvägs uppe började hon flämta och tog tag i ledstången, som kändes rank och svajig. När hon var uppe öppnade sig en hänförande utsikt. Lindfjärden sträckte ut sig i förmiddagsdiset, sjöns yta var spegelblank och lugn. Hon såg Lindström och den röda båten försvinna som en prick nordväståt mot Skrakö och handelsboden.

Det var ett grått enplanshus i trä. Ytterdörren stod på glänt och hon kunde höra någon prata. Hon knackade, sköt upp dörren, steg in och ropade ett kort hallå. Rummet hon kom in i var stort och  dominerades av ett perspektivfönster med utsikt över fjärden.  En rottinggrupp och ett matsalsbord med stolar var det enda möblemanget. Hon såg inga människor.  Det var varmt och kvalmigt i rummet. Vid det stora fönstret stod en transistorradio påslagen. Kvinnoprogrammet Frida i P1. En äldre kvinna berättade något för en reporter:  ”Det var aldrig något vi pratade om, men det har förföljt mig hela livet. Mina drömmar…”

Hon blev lite ställd men gick längre in och fortsatte in i köket. Ingen där heller. Därifrån kunde hon se in i sovavdelningen. Hon stelnade till och skyndade dit. På en  säng låg en ung kvinna på mage. Ansiktet var nerborrat i täcket och ena foten låg utanför sängen. Armarna var vinklade in under kroppen. Under henne bredde en stor mörk fläck ut sig över sängen och sängkläderna. Blod. ”Katarina?” frågade Gerda och lutade sig fram och tog varsamt tag i flickans axel.

 ”Men hur bearbetar man en sån upplevelse?” malde reporterns röst från radion.

Flickan i sängen stönade lätt och Gerda drog ut hennes ena arm för att känna efter pulsen. Den fanns där, men svagt. Hon ställde ifrån sig sin väska vid sängen och vände henne försiktigt. Hon var inte riktigt vid medvetande, men hon levde. Hon var klädd i ett mörkblått nattlinne och från ett sår i bröstet sipprade det fortfarande ut blod och det var blött och kladdigt framtill. Gerda öppnade sin väska och plockade upp det som behövdes för att klippa upp linnet och lägga på ett förband på såret för att stoppa blodflödet.

”… hoppas jag inte,” hördes den äldre kvinnan i radion. ”Jag förstod helt enkelt inte att det var en våldtäkt, jag var för liten, och eftersom ingen någonsin talade med mig om det, utan bara flydde bort därifrån med mig så, ja, vi flyttade…”  Kvinnan grät nu. ”r det första gången du gråter över det här,”, frågade reportern. ”Ja, det är det,” pressade kvinnan fram. ”Fast det är över sextio år sen det hände?”

Gerda, som hade satt sig bredvid flickan Katarina, ägnade sig nu med större uppmärksamhet åt de enträgna rösterna i radion. Hon hade lyssnat på kvinnans berättelse i båten på vägen ut. Kvinnan som vid sju års ålder blivit utsatt för en våldtäkt av sin fjortonårige morbror och som tvingats av en oförstående vuxenvärld att glömma så fort som möjligt. Men alltid känt skam och skuld. Gerda, själv sextio, trodde hon förstod. Men det var något bekant över rösten, tyckte Gerda.

Hon hörde plötsligt steg utifrån, det lät som någon som trött släpade sig uppför trappan. Gerda kände en ilning av rädsla, men slappnade av när hon såg Agnes, Katarinas mormor och den person hon kommit för att se till idag på sin runda. Agnes var i uppror, hon andades stötvis, hennes gråa hår var i oordning, hon var barfota och smutsig om fötterna. Hon höll krampaktigt i en kökskniv, som såg ut att vara täckt med blod. Agnes ryggade tillbaka när hon fick se Gerda, men så kom en igenkännande blick och hon utbrast: ”h, Gerda, vad har jag gjort?”  Hon snyftade till, släppte kniven  på golvet och gick fram och satte sig tungt på sängkanten bredvid Gerda.

”Sch, sch”, vyssjade Gerda och la sin arm om hennes skuldror. ”Du ska inte vara orolig, Katarina kommer att klara sig, jag har stoppat blodflödet och vi ska ringa efter ambulanshelikoptern nu.” Hon kunde känna Agnes förtvivlan men fick också en snabb ingivelse när hon hörde rösterna från radion, nu hade man börjat prata om något helt annat. Gerda nickade mot radion och frågade: ”Det var du i programmet, eller hur?” Agnes nickade. ”Men hur, vad har hänt, har det något samband, vems är den andra båten som ligger vid bryggan?” frågade Gerda undrande, förskräckt och fick en ny ingivelse: ”r det han, han du berättar om?” Agnes slog händerna för ansiktet och stötte fram: ”Ja, fast det är bara ett sammanträffande, att programmet sändes nu igen menar jag, det är en repris, jag var där för en månad sen och det gick första gången förra veckan! Du förstår inte vilket helvete jag haft !” Hon tog bort händerna från ansiktet, rätade trotsigt upp ryggen och tillade: ”I hela mitt liv!”


Men först måste Katarina tas om hand, känsloutbrotten fick vänta. Gerda ringde larmcentralen. ”Hej, det är Gerda. Jag är på Storö, Agnes ställe, ni vet. Ja. Det gäller hennes barnbarn, Katarina, 14 år, djupt blödande sår, har förlorat mycket blod, nästan medvetslös.” Gerda lyssnade. ”Sticksår, kniv kanske. Jag har lagt förband, förstås. Jag vet inte mer. OK.” Hon la på luren. Hon tittade ner på Katarina och såg, att hon hade öppnat ögonen. Gråa ögon, fulla av tårar, av smärta. ”Mormor …” viskade hon. ”Lugn, lilla gumman, dom kommer snart och hjälper dig. Det blir bra igen. Allt blir bra igen,” sa Gerda och tryckte Katarinas hand lätt. Hon vände sig till Agnes: ”Sitt här och håll ditt barnbarn, jag ska bara ordna lite”, sa hon

Hon gick upp från sängen, tog ett steg fram, böjde sig ner och tog upp kniven som Agnes släppt på golvet. Hon höll den längst ut på skaftet och granskade den. Blod, utan tvivel. Katarinas, mycket sannolikt. Någon annans dessutom? Hon kastade en hastig blick  bakom sig och gick ut i köket, sköljde av kniven under kranen och la den i diskmaskinen. Så gick hon tillbaks till Agnes, satte sig ner, tog hennes händer i sina och sa, nästan befallande:


”Det dröjer väl tio minuter innan de kommer, berätta.”


”Morbror Arne var min onda ande, han har förföljt mig hela mitt vuxna liv”, sa Agnes nu med stadig röst men med bittert tonfall. Hon tittade ner på sin sovande dotterdotter. ”Han förstod att jag aldrig skulle säga något, aldrig skulle våga berätta för någon vad han gjorde mig när vi var små. Så utnyttjade han mig istället”. ”Du menar sexuellt, har han utnyttjat dig sexuellt ända sedan dess?” Gerda var mållös. ”Nej, nej, inte så. Men känslomässigt. Han hamnade i dåliga kretsar, gjorde kriminella saker, han nästlade sig in här i vår familj, blev vän med Bertil, tiggde pengar, höll reda på var jag befann mig. Han var borta långa perioder, satt i fängelse och hade annat för sig. Alltid trodde jag att nu, kanske nu hade han dött och var försvunnen för alltid. Och sen för ett tag sen när jag hörde att man efterlyste kvinnor som varit med om och ville berätta om våldtäkter så deltog jag i det här programmet som ett sätt att förlösa mig själv, få frid. Inte anade jag, att han skulle lyssna och känna igen mig och söka upp mig igen. Och vilken förfärlig ironi, att programmet dessutom gick i repris just idag, Gerda!”  De bägge kvinnorna såg varandra i ögonen en kort stund under tystnad. Så såg Agnes på Katarina med ömhet i blicken. Katarina låg med slutna ögon. Hon fortsatte: ”Jag ertappade honom här hos Katarina förstår du, det såg ut som om han, hon låg och sov fortfarande, jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag tog kniven där och högg, men han hann undan och i stället träffade jag Katarina”. Hennes röst bröt igen och hon grät hjärtslitande.

Men nu hördes helikoptern komma. De tittade ut genom fönstret och såg hur träden böjde sig i blåsten. Några oskyddade trädgårdsmöbler lyftes upp i luften och virvlade runt, när den landade. Gerda skyndade sig att öppna dörren.  Ambulansteamet kom in, la över Katarina på en bår och bar ut henne till helikoptern. Strax lyfte den. Gerda och Agnes, som gått ut på berget följde den med blickarna när den försvann över fjärden.


 ”Han var alltså här”, sa Gerda. ”Men var är han nu?” Agnes ryckte uppgivet på axlarna: ”Jag tror han är borta för alltid”. Hon vände sig om och såg ut över grantopparna inåt ön och svepte med handen och fortsatte: ”Han blev livrädd förstås och sprang ut och nerför trapporna. Jag sprang efter, jag blev helt besatt av raseri. Inte Katarina också! När vi kom ner till stigen spärrade jag vägen ner till bryggan där han hade sin båt och han sprang inåt ön i stället.” Hennes händer knöt sig och öppnade sig och hon andades hastigt och stötvis. ”Men jag hann ifatt honom, han blev mycket tröttare än jag och han var så rädd, så ynkligt rädd. Så hotade jag honom med kniven och fick honom att gå framför mig igenom skogen tills stigen tar slut, du vet vid den lilla viken på andra sidan ön.  Han bönade och bad för sitt liv, han var alldeles förstörd, snoren rann, han skrek i falsett, han luktade svett, piss och alkohol, men jag kunde inte rädda honom, jag vet inte vad som hände, han försökte ta kniven och den sjönk in, han halkade på stenarna och  föll baklänges ner i vattnet och jag sprang och sprang tillbaks, hem till Katarina. Gudskelov att du är här, Gerda. Hjälp mig!”

Gerda hade tagit tag i Agnes arm under berättelsen, men behållit sitt lugn. ”Som du förstår måste jag anmäla det här”, sa hon bestämt. ”Men vi gör så här. Vi tar det inte nu, det viktigaste är ju att Katarina lever och är utom fara. Så kommer någon senare, kanske i kväll, kanske i morgon, en doktor helst och antagligen polisen. Jag kommer också tillbaka om du behöver mig. Men nu måste jag vidare, jag har några besök till att göra.” Agnes nickade tacksamt.  Gerda fortsatte: ”Jag går ner till bryggan och väntar på Lindström. Ta det bara lugnt, Agnes. Vi ska klara av det här. Jag ska hjälpa dig”. Hon la armarna om Agnes och de stod en lång stund och höll varandra. Hon kände Agnes tårar väta hennes vita rock. Hon gick in och hämtade sin svarta väska och gick ner till bryggan.

Väl nere ringde mobilen. Det var Lindström som meddelade att han skulle dröja ytterligare en kvart. Gerda nickade gillande. Så fick hon syn på den extra motorbåten som låg slarvigt förtöjd vid bryggan, morbor Arnes båt förstås.  Hon tänkte på Agnes, på den lilla flickan som blev  brutalt våldtagen och vars mamma och pappa höll tyst eftersom det var det man gjorde den gången. Och blev ett välartat barn. Och en välartad vuxen.

Båten var en öppen plastbåt med en liten utombordare. Gerda drog en lång suck. Hon lossade förtöjningen och drog båten längst ut på bryggan, rundade den sedan och fortsatte dra båten på andra sidan den klipphäll, utmed vilken bryggan var byggd. Där låg en liten vik med sandstrand. Gerda slängde repet in i båten och sköt med all kraft iväg den så den låg och guppade helt fritt i vattnet. ”Det är mycket som kommer bort i havet”, tänkte hon och knep ihop läpparna.

Bortom grantopparna i en vik på andra sidan ön låg den gamle mannen med ansiktet nedåt och flöt och små vågor kluckade vänligt mot strandkanten. Blodet från såret mitt i hjärtat hade spätts ut i det bräckta vattnet. Mannen fördes sakta ut  mot det öppna havet.