Kvinnan
på balkongen
Kvinnan
låg i balkongöppningen. Hon låg slängd på rygg, med huvudet
i vinkel, som en avbruten blomstjälk. Ansiktet och hjässan
täcktes av blod, som också flutit ner över bröstet och ut
på golvet. Blodet var fortfarande fuktigt och blänkte mörkt
rött. Bredvid kroppen låg en bärbar telefon och på
balkongen skymtade en omkullslagen stol.
Rummet
bakom henne var orört sån när som på krossat glas, som
spridit sig på golvet och över soffan. TV:n var på, men
ljudet nedskruvat och vad som tycktes vara en
amerikansk film flimrade i rutan. Klockan var fyra på
morgonen och bleka solstrålar lekte över kvinnans kropp.
Det hördes fåglar – sparvar, skrattande skator och en
envis lövsångare. Flugor surrade.
Ytterdörren öppnades och inspektör Olsson tog sig in i
rummet efter att han känt draget från den öppna
balkongdörren. Han rynkade pannan och stod stilla medan han
tog in scenen i sitt synfält. Så tog han upp mobilen och
ringde till stationen för att be dem ringa in mer
personal.
Tjugo
minuter tidigare hade han väckts av telefonen. Han var
trött, hade kommit sent hem efter födelsedagsfesten kvällen
innan och det hade dröjt åtskilliga signaler innan han
stapplat upp ur sängen för att svara. I luren var det tyst,
men han hade tittat på nummerpresentatören och svurit tyst
när han såg vem som ringt. Gerd Stenberg, polisstationens
förra receptionist. Förstås. Han blev fly förbannad, hade
vaknat till ordentligt och tänkt att nu,
djävlar…
Nu
skulle han säga till och nu skulle han lämna tillbaks
nyckeln, som han en gång fått.
Men
han hade kommit försent. Och han kunde inte tro på det han
såg. Hennes rop på hjälp hade varit verkliga och inte
frukten av hennes paranoia, som hon till och med vårdats
för på psyket i staden. Hon som var mytoman och som
förföljt och irriterat både kollegor och besökare på
polisstationen. Som beskyllt Olsson för sexuella
trakasserier (han ansåg att de hade haft ett förhållande!)
vid ett pinsamt uppträde på ICA. Och även beskyllt
kommunstyrelsens ordförande för knarksmuggling när han
kommit för att hämta ut sitt nya pass (hade hon haft ett
”förhållande” med honom också?). Och som de
senaste tre veckorna ringt honom så gott som varje dag och
enträget upprepat att hon hotades till livet av okända
människor.
Och någon måste nu verkligen ha dödat
henne.
Men
vad hade hänt? Han såg ner på henne. Hon hade suttit på
balkongen. Någon eller något hade krossat hennes huvud
framifrån så hon kastats av stolen och in i rummet. Med
våldsam kraft. Besinningslöst, var intrycket han
fick.
Balkongen hade två
inåtgående franska fönster, bägge måste ha varit öppna när
hon föll. Det ena fönstret var krossat och skärvor låg inåt
rummet. Inåt rummet? Och hur förklara skärvorna som låg
runt hennes huvud? Hade någon tagit sig ut på balkongen och
sen knuffat henne mot fönstret som krossats? Nej, hon
måste ha fått ett slag framifrån. Men hur kunde då
balkongfönstret ha krossats? Han försökte försiktigt lyfta
upp henne för att se om det fanns skador på hennes rygg,
men hon var tung och hans fingrar slant på tyget i hennes
rosa nylonnattlinne.
Hade någon stått nedanför balkongen, fyra våningar ner, och
kastat upp något? Det var helt omöjligt! Balkongen var
smal, där fick inte plats till mer än en stol och ett bord
som hängde på räcket. Att smyga sig runt henne borde vara
omöjligt. Men hon hade suttit och ringt. Till honom
troligen. Så hon hade ändå hört något, trodde han.
Han
tittade försiktigt ut. Inga träd. Heller ingen stege,
men hans mannar fick kolla upp eventuella spår
nedanför när de anlände. Han gick ner på knä, tog på sig
sina läsglasögon och synade telefonen noga. Han kunde se
sitt eget telefonnummer i displayen och såg att den inte
var avstängd. Mördaren hade utfört dådet i samma ögonblick
hon ringt upp Olsson. Men Gerd Stenberg hade inte hunnit
tala med honom innan hon tystats.
Så
granskade han hennes skador igen. Det fanns glas inte bara
på golvet såg han. Små, små glittrande skärvor av glas
blänkte i blodet som vällt fram ur hjässan. Stora
glasskärvor från fönstret låg på golvet, men också mindre
skärvor av mörkt glas. Och ännu mindre skärvor kunde
han nu se glimma i det som var kvar av hennes ansikte. Han
tittade konfunderat på hennes huvud och i hennes svarta hår
där ljusa hårrötter skvallrade om att hon färgade
håret och hittade något mer. En mörkgrön glasbit med
en bit papper på. En etikett, guldskrift. Han funderade och
hans ögon vidgades som av en plötslig insikt. Han vände
ansiktet upp mot himlen och fick solen i
ögonen.
Två av
hans kollegor kom just in genom den öppna dörren till
lägenheten och dök upp framför honom där han satt på golvet
med glasskärvan i handen. Han tittade upp mot dem och sa:
”Jag tror jag vet …”
Nästan
en halv mil därifrån, högt upp i luften fortsatte den
rödochvitrandiga luftballongen med sitt rusiga sällskap att
stiga. Det väste i gaslågan och man hurrade för minst
tjugonde gången för Gun, femtiåringen, polishusets nya
receptionist. Anton, den tjugotvåårige, i vanliga fall
mycket blyge vaktmästaren kastade ut två tomma
champagneflaskor, för vilken gång i ordningen visste han
inte. Ballongen flög obekymrat vidare till väders och under
dem bredde staden ut sig i morgonens allt varmare
solsken.