Drängen
vedkamin

I tystnaden efter skottet kunde Jöns höra sitt hjärta slå. En intensiv krutlukt stack honom i näsan. Framför honom sjönk Elofsson ihop, och den tid det tog innan kroppen nådde de grova golvplankorna kändes som en evighet för Jöns. Slutligen föll mannen ihop i en stor, otymplig hög framför hans fötter. Jöns tittade ner på Elofssons ansikte – tomma ögon, gapande haka. Blod rann ur hålet i pannan och sökte sig längs fårorna runt ögonen i rosa rännilar. Det fortsatte rinna, ökade sitt flöde, pulserade i små vågor och bredde ut sig över de påsiga kinderna, ut över haka och hals, färgade den fransiga halslinningen på flanellskjortan röd och fortsatte ner på hans  gråtoviga bringa, försvann under honom och började färga golvet rött.

Yxan, som Elofsson nyss hållit i, hade i fallet hamnat under hans ena fot med den vassa eggen inkilad mellan två plankor. Yxan han nyss svingat ilsket  svärande över dränghalvan, den store idioten, dummerjönset och alla andra invektiv han nu för sista gången låtit hagla över Jöns. Och Jöns började skaka.

– Jag måste ju värja mig, gnällde han och kände hur snyftningar började välla upp ur bröstet. – Jag måste ju värja mig, skrek han med kraftigare stämma, nu för att tvinga bort gråten. Han höjde händerna högt ovanför huvudet och i den högra handen höll han sitt gevär, ett  salongsgevär, en lätt studsare ämnad för mindre villebråd men tillräckligt stark för att döda en människa med om man sköt på nära håll genom huvudet.

Nu hörde Jöns träskoklädda fötter, som mödosamt brådskande snubblade i trappan upp till kammaren och en av rädsla gäll kvinnostämma som skrek – vad är det som hänt? – Jöns, vad är det som hänt?

mordet

– Det kan jag intyga, sa kvinnan trött till länsman.

Hon satt vid bordet i köket. Där satt också Jöns, med armar och huvud  lutade mot bordsskivan. Det var ett stort lantligt kök med vedspis. En vask med en kallvattenkran, hyllor med burkar längs väggarna, en stor mörk skänk med målade blommor stod i ett hörn. Mellan bordet och fönstret en utdragssoffa i trä och pinnstolar på andra sidan. Smala och urtvättade trasmattor låg som slingrande ormar på golvet. Čret var 1934. Kvinnan hette Edla och var bondhustru. Jöns var dräng. Bonden hette Edor Elofsson och hade nyss avlidit av ett skott i huvudet avlossat av Jöns i Jön kammare en trappa upp.

Här var nu länsman Karlsson, tillkallad av grannar, som Edla hade sprungit in till när hon upptäckt vad som hänt. Jöns, som hållit i geväret, hade, ledd av Edla, gått ner i köket och alltsedan dess bara suttit lamslagen och ur stånd att tala. Det hade gått gott och väl två timmar och Edor låg fortfarande kvar i kammaren, där han långsamt kallnade.

– Du intygar alltså, att han plågade Jöns, sa Karlsson. Och att han hade rusat upp till kammaren med yxan i högsta hugg. Vad var det han hade sagt, då?

– Jo, han skrek, att han skulle döda Jöns, fortsatte Edla. Hon var samlad men rödgråten och tvinnade det randiga förklädet mellan händerna, förstörda av kalltvätt och alltför hårt arbete i land och i lagård. – Han hade retat upp sig på Jöns igen, han retade upp sig för ingenting, vad han gjort denna gången vet jag inte. Men det spelade liksom ingen roll vad det var. Fanns det inget hittade han på. Hon tystnade och såg bedjande upp på Karlsson, som stod och lutade sig mot den zinkklädda vasken. – Det förstår väl du Karlsson, att det var i självförsvar!

– Men geväret då, hur kunde det vara så väl till pass, färdigladdat och allt, hummade han och såg bort mot Jöns som nu började röra på sig.

Jöns satte sig tillrätta i soffan, tittade Karlsson i ögonen och sa: – Det var det värsta av allt, jag hade just provladdat det för jag tänkte ut och skjuta duvor. Geväret köpte jag på marknaden förra veckan, hade äntligen fått ihop lite pengar, trots min snåle husbonn. Jag hade tänkt skjuta fågel och annat för att dryga ut kosten. Man kan inte bara leva på potatis och gröt, som var det Elofsson gav. – Ja, ibland, han vände sig mot Edla, stack hon till mig lite bröd och en fläskbit, men hon tog ju en risk. Han hulkade till och satte händerna för ansiktet.

– Hur så en risk, frågade Karlsson.

– Hon fick också ovett, sa Jöns i det att han tog händerna från ansiktet och sneglade till Edla.

– Ja? Karlsson blev enträgen och vände sig till Edla.

– Jag fick ofta ovett, viskade hon. – Och stryk, tillade Jöns.

Det blev en stunds tystnad när erkännandet undsluppit henne. Så bad Karlsson: – Säg mig nu vad som egentligen hände däruppe.

– Jo, jag satt där med geväret alldeles färdigladdat då jag hörde Elofsson komma in härnere i köket och skrika om mig. Jag hann inte tänka efter förrän han var i trappan och slet upp min dörr och där stod han med yxan i handen och skrek och så sprang han fram mot mig, jag satt i sängen och det gick för fort, hann just resa mig och så small det! Jag visste knappt att jag sköt, så fort gick det. Sen låg han där, fy, vad han blödde. Jöns röst bröts och han satte händerna för öronen som för att skydda sig mot skottet han just berättat om.

soffan

Trots att det var uppenbart att Jöns skjutit i självförsvar mot den lede och vettvillige bonden hamnade han så småningom i rätten. En rättegång som mest var en formalitet. Det fanns gott om vittnen som kunde intyga hur elak och oberäknelig Edor hade varit. Edor hade ofta varit i bråk med grannar och myndighetspersoner och var allmänt illa omtyckt. Att han förr hade haft drängar, kuvade människor, som han plågat på det mest sadistiska sätt, dock utan att egentligen, eller någon veterligt åtminstone, skadat någon fysiskt. Att han slog Edla ibland hade man heller inte sett, men hur hon slet från morgon till kväll för att hjälpa till med både grova sysslor i jordbruket och mjölkningen av de tio korna varje morgon, såväl som de sedvanliga hushållssysslorna, det kunde alla vittna om.

Det är klart, att man också frågade sig om inte Edla och den unge drängen Jöns haft ihop det och sökt tröst hos varandra på mer än ett sätt, och om dråpet kunde vara planlagt, men det förnekade de bestämt. Jöns var yngre än Edla och en oskyldig själ, som det tycktes. Var han kom ifrån visste man inte riktigt, men han var uppvuxen på barnhem och därifrån van att hunsas. Rätten kom fram till, att dådet skett i självförsvar, inget straff utmättes och Jöns kunde lämna tingshuset som en fri man. Ingen följde honom därifrån. Ingen såg den förstulna blick han kastade på Edla när hon tog tömmarna och satte upp i skrindan för att köra hem till gården. När han kommit ett kvarter bort gick han bakom en byggnad där han plötsligt– i största tystnad och utan att någon såg det – kastade mössan på marken och hoppade och skuttade av glädje i en yster dans. Ansiktet lyste som en sol av glädje.

Därefter begav han sig till järnvägsstationen. Den stora summan av tusen kronor hade han fått som skadestånd av rätten för att han suttit i arresten oskyldig i en månad. Sedan sågs han aldrig mer till.


Vad skulle nu Edla göra? Gården kunde hon inte klara själv. Till att börja med städslade hon en ny dräng för att hjälpa till med vad som var kvar av höstsysslorna. Gården hade hon ärvt och nu sålde hon den under vintern. üven hon försvann från
bygden.


Allt var klart och rättvisan hade haft sin gång, men länsman Karlsson, som var en klok människa, förföljdes resten av sitt liv av en misstanke om att allt inte var så oskyldigt som det verkade.– Det är alltid värre än det verkar, var hans motto och såg för sin inre syn kammaren där Edor dött. Han såg en kamin och bredvid den en hög med nyspäntade björkstickor.  Sånt man behöver en yxa till.

kastarmossa

– I can confirm that it is true, säger en kvinna, som sitter vid bordet. Bredvid henne sitter en man, några år yngre, med ansiktet i händerna och armarna stödda mot bordskanten.

Čret är 1939. Platsen är köket i en vingård i South Australia, ett par mil utanför Adelaide. Gröna kullar och kornblå himmel. Vädret ständigt varmt, prunkande växter och ett rikt djurliv karakteriserar denna del av Australien.

– You can confirm that he shot your husband in self-defence? frågar den lokale poliskommissarien.

– He was a beast, säger hon och man hör tydligt hennes skandinaviska sjungande intonation.

Uppe i en kammare på andra våningen ligger en man som nyss blivit skjuten med ett salongsgevär. En lätt studsare ämnat för mindre villebråd men tillräckligt starkt för att döda en människa med om man skjuter på nära håll genom huvudet.

Mannen vid bordet lyfter upp huvudet, ser polisen in i ögonen och säger:


– I don’t know what happened, it all was very fast, and the gun went off. Han satte händerna för öronen och knep ihop ögonen som för att skydda sig mot skottet han just berättat om.

– Well, well, säger polisen och vänder sig till kvinnan med namn Edla. – I’d better go up and see the man.

Där uppe ligger mannen på rygg. En yxa ligger på golvet. En liten engelsk järnkamin står i ett hörn och bredvid den en hög med nyspäntade spån av doftande eukalyptusträd.

– So, your husbands name was Jyns? frågar polisen.

kangurur