Drängen
I tystnaden efter skottet kunde
Jöns höra sitt hjärta slå. En intensiv krutlukt stack honom
i näsan. Framför honom sjönk Elofsson ihop, och den tid det
tog innan kroppen nådde de grova golvplankorna kändes som
en evighet för Jöns. Slutligen föll mannen ihop i en stor,
otymplig hög framför hans fötter. Jöns tittade ner på
Elofssons ansikte – tomma ögon, gapande haka. Blod
rann ur hålet i pannan och sökte sig längs fårorna runt
ögonen i rosa rännilar. Det fortsatte rinna, ökade sitt
flöde, pulserade i små vågor och bredde ut sig över de
påsiga kinderna, ut över haka och hals, färgade den
fransiga halslinningen på flanellskjortan röd och fortsatte
ner på hans gråtoviga bringa, försvann under honom
och började färga golvet rött.
Yxan,
som Elofsson nyss hållit i, hade i fallet hamnat under hans
ena fot med den vassa eggen inkilad mellan två plankor.
Yxan han nyss svingat ilsket svärande över
dränghalvan, den store idioten, dummerjönset och alla andra
invektiv han nu för sista gången låtit hagla över Jöns. Och
Jöns började skaka.
– Jag måste ju värja mig, gnällde han och kände hur
snyftningar började välla upp ur bröstet. – Jag måste
ju värja mig, skrek han med kraftigare stämma, nu för att
tvinga bort gråten. Han höjde händerna högt ovanför huvudet
och i den högra handen höll han sitt gevär, ett
salongsgevär, en lätt studsare ämnad för mindre villebråd
men tillräckligt stark för att döda en människa med om man
sköt på nära håll genom huvudet.
Nu hörde Jöns träskoklädda fötter, som mödosamt brådskande
snubblade i trappan upp till kammaren och en av rädsla gäll
kvinnostämma som skrek – vad är det som hänt? –
Jöns, vad är det som hänt?
– Det kan jag intyga, sa
kvinnan trött till länsman.
Hon satt vid bordet
i köket. Där satt också Jöns, med armar och huvud
lutade mot bordsskivan. Det var ett stort lantligt kök med
vedspis. En vask med en kallvattenkran, hyllor med burkar
längs väggarna, en stor mörk skänk med målade blommor stod
i ett hörn. Mellan bordet och fönstret en utdragssoffa i
trä och pinnstolar på andra sidan. Smala och urtvättade
trasmattor låg som slingrande ormar på golvet. ‰ret var
1934. Kvinnan hette Edla och var bondhustru. Jöns var
dräng. Bonden hette Edor Elofsson och hade nyss avlidit av
ett skott i huvudet avlossat av Jöns i Jön kammare en
trappa upp.
Här var nu
länsman Karlsson, tillkallad av grannar, som Edla hade
sprungit in till när hon upptäckt vad som hänt. Jöns, som
hållit i geväret, hade, ledd av Edla, gått ner i köket och
alltsedan dess bara suttit lamslagen och ur stånd att tala.
Det hade gått gott och väl två timmar och Edor låg
fortfarande kvar i kammaren, där han långsamt
kallnade.
– Du
intygar alltså, att han plågade Jöns, sa Karlsson. Och att
han hade rusat upp till kammaren med yxan i högsta hugg.
Vad var det han hade sagt, då?
– Jo,
han skrek, att han skulle döda Jöns, fortsatte Edla. Hon
var samlad men rödgråten och tvinnade det randiga förklädet
mellan händerna, förstörda av kalltvätt och alltför hårt
arbete i land och i lagård. – Han hade retat upp sig
på Jöns igen, han retade upp sig för ingenting, vad han
gjort denna gången vet jag inte. Men det spelade liksom
ingen roll vad det var. Fanns det inget hittade han på. Hon
tystnade och såg bedjande upp på Karlsson, som stod och
lutade sig mot den zinkklädda vasken. – Det förstår
väl du Karlsson, att det var i
självförsvar!
– Men
geväret då, hur kunde det vara så väl till pass,
färdigladdat och allt, hummade han och såg bort mot Jöns
som nu började röra på sig.
Jöns satte
sig tillrätta i soffan, tittade Karlsson i ögonen och sa:
– Det var det värsta av allt, jag hade just
provladdat det för jag tänkte ut och skjuta duvor. Geväret
köpte jag på marknaden förra veckan, hade äntligen fått
ihop lite pengar, trots min snåle husbonn. Jag hade tänkt
skjuta fågel och annat för att dryga ut kosten. Man kan
inte bara leva på potatis och gröt, som var det Elofsson
gav. – Ja, ibland, han vände sig mot Edla, stack hon
till mig lite bröd och en fläskbit, men hon tog ju en risk.
Han hulkade till och satte händerna för
ansiktet.
– Hur
så en risk, frågade Karlsson.
– Hon
fick också ovett, sa Jöns i det att han tog händerna från
ansiktet och sneglade till Edla.
– Ja?
Karlsson blev enträgen och vände sig till
Edla.
– Jag
fick ofta ovett, viskade hon. – Och stryk, tillade
Jöns.
Det
blev en stunds tystnad när erkännandet undsluppit henne. Så
bad Karlsson: – Säg mig nu vad som egentligen hände
däruppe.
– Jo,
jag satt där med geväret alldeles färdigladdat då jag hörde
Elofsson komma in härnere i köket och skrika om mig. Jag
hann inte tänka efter förrän han var i trappan och slet upp
min dörr och där stod han med yxan i handen och skrek och
så sprang han fram mot mig, jag satt i sängen och det gick
för fort, hann just resa mig och så small det! Jag visste
knappt att jag sköt, så fort gick det. Sen låg han där, fy,
vad han blödde. Jöns röst bröts och han satte händerna för
öronen som för att skydda sig mot skottet han just berättat
om.
Trots att det var uppenbart att
Jöns skjutit i självförsvar mot den lede och vettvillige
bonden hamnade han så småningom i rätten. En rättegång som
mest var en formalitet. Det fanns gott om vittnen som kunde
intyga hur elak och oberäknelig Edor hade varit. Edor hade
ofta varit i bråk med grannar och myndighetspersoner och
var allmänt illa omtyckt. Att han förr hade haft drängar,
kuvade människor, som han plågat på det mest sadistiska
sätt, dock utan att egentligen, eller någon veterligt
åtminstone, skadat någon fysiskt. Att han slog Edla ibland
hade man heller inte sett, men hur hon slet från morgon
till kväll för att hjälpa till med både grova sysslor i
jordbruket och mjölkningen av de tio korna varje morgon,
såväl som de sedvanliga hushållssysslorna, det kunde alla
vittna om.
Det
är klart, att man också frågade sig om inte Edla och den
unge drängen Jöns haft ihop det och sökt tröst hos varandra
på mer än ett sätt, och om dråpet kunde vara planlagt, men
det förnekade de bestämt. Jöns var yngre än Edla och en
oskyldig själ, som det tycktes. Var han kom ifrån visste
man inte riktigt, men han var uppvuxen på barnhem och
därifrån van att hunsas. Rätten kom fram till, att dådet
skett i självförsvar, inget straff utmättes och Jöns kunde
lämna tingshuset som en fri man. Ingen följde honom
därifrån. Ingen såg den förstulna blick han kastade på Edla
när hon tog tömmarna och satte upp i skrindan för att köra
hem till gården. När han kommit ett kvarter bort gick han
bakom en byggnad där han plötsligt– i största tystnad
och utan att någon såg det – kastade mössan på marken
och hoppade och skuttade av glädje i en yster dans.
Ansiktet lyste som en sol av glädje.
Därefter begav han sig till järnvägsstationen. Den stora
summan av tusen kronor hade han fått som skadestånd av
rätten för att han suttit i arresten oskyldig i en månad.
Sedan sågs han aldrig mer till.
Vad
skulle nu Edla göra? Gården kunde hon inte klara själv.
Till att börja med städslade hon en ny dräng för att hjälpa
till med vad som var kvar av höstsysslorna. Gården hade hon
ärvt och nu sålde hon den under vintern. Ÿven hon försvann
från
bygden.
Allt
var klart och rättvisan hade haft sin gång, men länsman
Karlsson, som var en klok människa, förföljdes resten av
sitt liv av en misstanke om att allt inte var så oskyldigt
som det verkade.– Det är alltid värre än det verkar,
var hans motto och såg för sin inre syn kammaren där Edor
dött. Han såg en kamin och bredvid den en hög med
nyspäntade björkstickor. Sånt man behöver en yxa
till.
– I can confirm that it
is true, säger en kvinna, som sitter vid bordet. Bredvid
henne sitter en man, några år yngre, med ansiktet i
händerna och armarna stödda mot
bordskanten.
‰ret
är 1939. Platsen är köket i en vingård i South Australia,
ett par mil utanför Adelaide. Gröna kullar och kornblå
himmel. Vädret ständigt varmt, prunkande växter och ett
rikt djurliv karakteriserar denna del av
Australien.
– You can confirm that he
shot your husband in self-defence? frågar den lokale
poliskommissarien.
– He was a beast, säger
hon och man hör tydligt hennes skandinaviska sjungande
intonation.
Uppe i en kammare på andra våningen ligger en man som nyss
blivit skjuten med ett salongsgevär. En lätt studsare ämnat
för mindre villebråd men tillräckligt starkt för att döda
en människa med om man skjuter på nära håll genom huvudet.
Mannen vid bordet lyfter upp huvudet, ser polisen in i
ögonen och säger:
– I don’t know what
happened, it all was very fast, and the gun went off. Han
satte händerna för öronen och knep ihop ögonen som för att
skydda sig mot skottet han just berättat
om.
– Well, well, säger
polisen och vänder sig till kvinnan med namn Edla. –
I’d better go up and see the man.
Där uppe ligger mannen på rygg. En yxa ligger på golvet. En
liten engelsk järnkamin står i ett hörn och bredvid den en
hög med nyspäntade spån av doftande eukalyptusträd.
– So, your husbands name was Jyns? frågar polisen.
